Man vill så mycket men gör så lite.Eller väntar man bara på rätt tillfälle? Vet man någonsin när det kommer? Och är man otålig, tar man då första bästa? Tänker inte på något specifikt utan helt överlag. Vill man ha ett äventyr, kommer det om man inte väntar på det? Eller ser man till att det sker?
Att försöka förstå sig på livet måste vara en otroligt osmart idé. Man vill veta och desto mer man funderar på det desto mer missar man..?
Att ha en förståelse i allt som sker är en dålig plan.Då använder man bara hjärnan. Vad händer då med hjärtat? Är hjärtat det som bör styra? Eller ett vackert samspel mellan hjärta och hjärna? 50% vardera? Det vore något. Hur vet man då att det är jämt fördelat?
Och det som berör mig mest, vad skulle folk tycka och tänka?
Man bör ju strunta i vad andra anser. Men det är inte alls så lätt som det sägs. Att vilja vara alla till lags är otroligt kämpigt. Ibland vill man bara ryta ifrån, smälla i en dörr och skrika allt vad man har. Men det passar ju sig inte. Till vissa personer vill man bara skrika " men skärp di för i h*lv*t* du har det så jäkla bra att du inte förstår det!!!"
Men vad skulle folk då säga?
Behövde visst få ur mig lite ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar