Livet är en berg och dalbana, det säger alla. Iallafall nästan alla och de som inte säger det högt har förmodligen tänkt det tyst.
När man är högst upp så är det kul. Du ser allt och tycker dig förstå allt. Jag menar, med den utsikten. Vem kan inte göra det??
Nere på marken ser man ingenting. Inget som man redan sett.
Hur hittar man ett sätt att stanna där emellan?? Ett plan där man får båda delarna?
Är det när man hittar tvåsamheten? Eller kan man göra det själv?
Är man två, så är man kanske inte alltid på samma nivå. Och kan då hjälpas åt att ta varandra till samma nivå?
Fast är det inte lite sorgligt att man då måste vara två för att få det att funka?
Jag tycker ändå att som "ensam" borde man fixa det?
Äsch, dessa tankar och frågor. Finns nog inget bra svar ändå.
eller?
Min nyfikenhet gör sig hörd;)
O.a.O
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar